Addisons sjukdom
Alldeles i slutet av 2006 kom information om att en individ av rasen Chinese Crested/Powder Puff är drabbad av Addisons sjukdom.
Den korrekta benämningen på sjukdomen är Hypoadrenocorticism. Sjukdomen innebär att binjurarna inte producerar mineralkortikoider och inte heller glukokortikoider i tillräcklig mängd. Dessa hormoner är nödvändiga för kroppens ämnesomsättning och stresshantering. Hypo betyder underproduktion, det finns också en sjukdom där binjurarna producerar för mycket hormoner Hyperadrenocorticism - Cushings sjukdom, överproduktion.
Symtomen är varken särskilt specifika eller tydliga. Hunden kan ha episoder med magtarmbesvär, hunden magrar av utan anledning och den klarar inte av att hantera stress (besök, trafik, ljud, valpning etc.) Depression, aptitlöshet, skakningar och darrningar i kroppen, kräkningar, diarré samt ökad törst och ökad frekvens urineringar är andra symptom. En hund kan ha en eller flera av dessa symptom.
Sjukdomen kan vara svår att skilja från följande sjukdomar:
Primära magtarmsjukdomar, piskmaskinfektion, njursjukdomar, akut bukspottkörtelinflammation och förgiftning.
Diagnos :
Sjukdomen diagnostiseras med ett ACTH-test. Enkel att utföra men testet är bara relevant att utföra då hunden är sjuk. Testet kan inte användas för att leta efter individer som riskerar att drabbas av sjukdomen.
Den akuta behandlingen går ut på att häva symptomen. Livslång behandling med cortisol därefter. Hunden ska då kunna ha ett relativt bra liv. Kan vara mer stresskänslig.
Ärftligheten är inte klarlagd. Sjukdomen finns belagd hos Labrador Retriever, Nova Scotia Duck Tolling Retriever, Portugisisk Vattenhund, Grand Danois, Rottweiler, Soft Coated Weathen Terrier, West Highland White Terrier, Pudel och Bearded Collie. Troligen fler raser.
På pudel antas arvsgången vara autosomalt recessiv medan den hos Bearded Collie (BC) verkar vara polygent nedärvd. Man har troligen funnit den gen som är dominerande hos BC, heretabiliteten är ~0.76 vilket får anses som mycket hög arvbarhet.
Eftersom vi inte känner till arvsgången på Chinese Crested Dog kan vi endast förlita oss till allmänna avelsrekommendationer.
Enligt DVM J.S. Bell bör sjukdomar med okänd arvsgång hanteras som om de vore polygent nedärvda. Drabbad individ tas ur avel. Syskon och föräldrar paras med friska individer. Rekommendationen från CIDD är att ta drabbad individ samt nära släktingar ur avel.
Den korrekta benämningen på sjukdomen är Hypoadrenocorticism. Sjukdomen innebär att binjurarna inte producerar mineralkortikoider och inte heller glukokortikoider i tillräcklig mängd. Dessa hormoner är nödvändiga för kroppens ämnesomsättning och stresshantering. Hypo betyder underproduktion, det finns också en sjukdom där binjurarna producerar för mycket hormoner Hyperadrenocorticism - Cushings sjukdom, överproduktion.
Symtomen är varken särskilt specifika eller tydliga. Hunden kan ha episoder med magtarmbesvär, hunden magrar av utan anledning och den klarar inte av att hantera stress (besök, trafik, ljud, valpning etc.) Depression, aptitlöshet, skakningar och darrningar i kroppen, kräkningar, diarré samt ökad törst och ökad frekvens urineringar är andra symptom. En hund kan ha en eller flera av dessa symptom.
Sjukdomen kan vara svår att skilja från följande sjukdomar:
Primära magtarmsjukdomar, piskmaskinfektion, njursjukdomar, akut bukspottkörtelinflammation och förgiftning.
Diagnos :
Sjukdomen diagnostiseras med ett ACTH-test. Enkel att utföra men testet är bara relevant att utföra då hunden är sjuk. Testet kan inte användas för att leta efter individer som riskerar att drabbas av sjukdomen.
Den akuta behandlingen går ut på att häva symptomen. Livslång behandling med cortisol därefter. Hunden ska då kunna ha ett relativt bra liv. Kan vara mer stresskänslig.
Ärftligheten är inte klarlagd. Sjukdomen finns belagd hos Labrador Retriever, Nova Scotia Duck Tolling Retriever, Portugisisk Vattenhund, Grand Danois, Rottweiler, Soft Coated Weathen Terrier, West Highland White Terrier, Pudel och Bearded Collie. Troligen fler raser.
På pudel antas arvsgången vara autosomalt recessiv medan den hos Bearded Collie (BC) verkar vara polygent nedärvd. Man har troligen funnit den gen som är dominerande hos BC, heretabiliteten är ~0.76 vilket får anses som mycket hög arvbarhet.
Eftersom vi inte känner till arvsgången på Chinese Crested Dog kan vi endast förlita oss till allmänna avelsrekommendationer.
Enligt DVM J.S. Bell bör sjukdomar med okänd arvsgång hanteras som om de vore polygent nedärvda. Drabbad individ tas ur avel. Syskon och föräldrar paras med friska individer. Rekommendationen från CIDD är att ta drabbad individ samt nära släktingar ur avel.
Glaskroppsframfall
Förklaring/Sjukdomsförlopp
Uppstår när glaskroppsmassa läcker ut genom pupillen till ögats främre del, den s.k. främre ögonkammaren. Det är aldrig normalt. I vissa fall kan det bero på förändringar i glaskroppens konsistens, men det kan vara ett tidigt tecken på att linsen inte sitter helt stabilt på sin plats och förebådar då linsluxation.
I det europeiska ögonprogrammet (ECVO Eye Scheme), som Danmark, Norge och Finland nu har, och som Sverige kanske går med i, bedöms glaskroppsframfall (vitreous prolapse, vitreous leakage) som misstänkt linsluxation.
Det svenska SKK-programmet har en separat diagnos glaskroppsframfall därför att den svenska ögonpanelen ville ha den åtskild från linsluxation. Det finns raser som kan ha glaskroppsframfall utan att få linsluxation. Den separata diagnosen ger bättre möjlighet att hitta dessa fall och att följa dem. I raser där linsluxation förekommer är glaskroppsframfall alltid ett misstänkt första symtom.
Det finns ingen behandlingsmetod.
Glaskroppsframfall nedärvs vanligen recessivt autosomalt vilket innebär att båda föräldrarna måste vara antingen anlagsbärare eller sjuka för att sjukdomen skall uppkomma hos avkomman.
Sjukdomen drabbar hanar och tikar lika.
Glaskroppsframfall diagnostiseras genom ögonlysning.
Leg-Calve-Perthes sjukdom - LCP
Förtvining av höftledskulan på grund av bristande blodcirkulation i höftleden. Vad som orsakar detta är inte klarlagt. Sjukdomen drabbar främst dvärghundar.
De första tecknen på LCP syns normalt vid 4-11 månaders ålder, oftast genom att hunden haltar på ena bakbenet och kan ha smärtor i varierande grad. Diagnosen LCP faställs med röntgenundersökning av höfterna. En undersökning i ett tidigt skede ökar betydligt chanserna att hunden ska tillfriskna. Förtvining (atrofi) av det drabbade benets muskler över tiden är inte ovanligt. Om förtviningen är grav kan det försena återhämtningen och minska chanserna för att vila och medicinsk behandling ska fungera.
Behandlingen av LCP varierar beroende på hur grava symptomen är. I lindriga fall kan påtvingad vila och medicinsk behandling räcka för att de skadade områdena ska kunna läkas. I USA används ibland en s.k. Ehmer Sling för att benet garanterat ska få vila (en typ av mitella som används för att se till att höftleden ej kan användas, t.ex för att förhindra att hunden tynger på bakbenet eller för att hjälpa vid läkning av höftleder som hoppat ur led). Ofta behandlas fall där först genom en kombination av vila och medicinsk behandling, och om det inte verkar hjälpa följer en utredning för att se behovet av kirurgiska ingrepp.
Många hundar har långt framskridna former av LCP när de väl kommer till veterinären och då är sannolikheten liten att en medicinsk behandling ska hjälpa. Höftkulan är då gravt deformerad och hundarna lider av svår smärta. För dessa hundar krävs en operation där höftledskulan tas bort. Att ta bort denna del av benet minskar den smärtsamma kontakten mellan benen i höftleden. Återhämtning från denna typ av operation kan vara långsam, speciellt om musklerna hunnit förtvina, med ibland uppåt ett års rehabilitering innan benet går bra att använda fullt ut igen. Om muskelförtvining inte förekommer vid operationstillfället är återhämtningstiden ofta betydligt kortare. Smärtstillande och inflammationshämmande mediciner kan hjälpa.
Enligt SKKs Anomalex är arvsgången i princip enkelt autosomalt recessiv. Sjuka djur bör inte användas i avel. Deras föräldrar och eventuell avkomma är att betrakta som anlagsbärare. Hundar som givit en eller flera avkommor med LCP bör ej användas i avel.
Sannolikheten för att ett friskt helsyskon till en hund med LCP själv är anlagsbärare är ca 67% och hundar med ett eller flera syskon med LCP bör därför ej användas i avel.
De första tecknen på LCP syns normalt vid 4-11 månaders ålder, oftast genom att hunden haltar på ena bakbenet och kan ha smärtor i varierande grad. Diagnosen LCP faställs med röntgenundersökning av höfterna. En undersökning i ett tidigt skede ökar betydligt chanserna att hunden ska tillfriskna. Förtvining (atrofi) av det drabbade benets muskler över tiden är inte ovanligt. Om förtviningen är grav kan det försena återhämtningen och minska chanserna för att vila och medicinsk behandling ska fungera.
Behandlingen av LCP varierar beroende på hur grava symptomen är. I lindriga fall kan påtvingad vila och medicinsk behandling räcka för att de skadade områdena ska kunna läkas. I USA används ibland en s.k. Ehmer Sling för att benet garanterat ska få vila (en typ av mitella som används för att se till att höftleden ej kan användas, t.ex för att förhindra att hunden tynger på bakbenet eller för att hjälpa vid läkning av höftleder som hoppat ur led). Ofta behandlas fall där först genom en kombination av vila och medicinsk behandling, och om det inte verkar hjälpa följer en utredning för att se behovet av kirurgiska ingrepp.
Många hundar har långt framskridna former av LCP när de väl kommer till veterinären och då är sannolikheten liten att en medicinsk behandling ska hjälpa. Höftkulan är då gravt deformerad och hundarna lider av svår smärta. För dessa hundar krävs en operation där höftledskulan tas bort. Att ta bort denna del av benet minskar den smärtsamma kontakten mellan benen i höftleden. Återhämtning från denna typ av operation kan vara långsam, speciellt om musklerna hunnit förtvina, med ibland uppåt ett års rehabilitering innan benet går bra att använda fullt ut igen. Om muskelförtvining inte förekommer vid operationstillfället är återhämtningstiden ofta betydligt kortare. Smärtstillande och inflammationshämmande mediciner kan hjälpa.
Enligt SKKs Anomalex är arvsgången i princip enkelt autosomalt recessiv. Sjuka djur bör inte användas i avel. Deras föräldrar och eventuell avkomma är att betrakta som anlagsbärare. Hundar som givit en eller flera avkommor med LCP bör ej användas i avel.
Sannolikheten för att ett friskt helsyskon till en hund med LCP själv är anlagsbärare är ca 67% och hundar med ett eller flera syskon med LCP bör därför ej användas i avel.
Torra Ögon – Keratokonjunktivitis sicca (KCS)
Förklaring/Sjukdomsförlopp
KCS, eller “torra ögon”, beskriver de förändringar som sker i ögats hornhinna och bindhinna orsakade av bristande tårproduktion. Hundar har två tårkörtlar, en under (det tredje ögonlocket) och en över ögat. Om tårproduktionen från dessa körtlar inte är tillräcklig för att skölja rent och fukta hornhinnan blir ytan torr och glanslös, och segt slem samlas på och runt ögat. Detta ger kroniska eller återkommande irritationer och inflammationer i hornhinna och bindhinna, samt sår på hornhinnan. Dessa besvär är smärtsamma och om ögat ej behandlas kommer över tiden hornhinnan, som normalt är tunn och genomskinlig, bli förtjockad och full av ärrbildningar – hornhinnan grumlas och synen försämras. Blodkärl och pigmentkärl kan flyttas mot hornhinnan pga de kroniska inflammationerna och hunden riskerar då att bli blind.
KCS kan utvecklas mycket fort eller mer långsamt, i ett eller båda ögonen. Det är ett ofta smärtsamt tillstånd för hunden och kräver livslång behandling med tårvätskeersättning.
Vissa raser har en högre förekomst av KCS än andra. KCS kan också dyka upp i alla raser som ett resultat av virusinfektion, inflammation, medicinskt relaterade förgiftningsfall eller immunrelaterade sjukdomar där immunförsvaret angriper tårkörteln som då slutar fungera. Det finns också en koppling mellan borttagningen av framfallna tårkörtlar (se ”cherry eye”) och en senare utveckling av KCS.
Behandling/Medicinering
En behandling mot KCS har flera delmål – man vill minska bakterietillväxten, ersätta tårproduktionen på konstgjord väg för att därigenom fukta och smörja hornhinna och bindhinna så att fuktbalansen i ögat återställs, minska inflammationsrisken, behandla de infektioner och sår som utvecklats på grund av bristen på normal tårproduktion, liksom att stimulera den naturliga tårproduktionen.
Idag används tårvätskeersättningen ciclosporin, ett mycket effektivt läkemedel.
Hundar med KCS kan leva i stort sett problemfritt om de medicineras regelbundet. Om medicinering inte fungerar eller inte kan ges regelbundet, måste en operation övervägas där en spottkörtels utlopp flyttades till ögat för att tillföra fukt. Denna operation behövs idag inte lika ofta som förr tack vare ciclosporin.
Beroende på bland annat graden av nedsättning i tårproduktion och hur länge hunden haft problemet, varierar symptomen men även hur snabbt man kan få behandlingen att fungera.
Notera att behandlingen inte är ett botemedel för KCS (om inte tillståndet beror på en tillfällig nedsättning av tårproduktionen), utan ett sätt att hantera ett smärtsamt tillstånd som obehandlat kan leda till blindhet.
De kliniska tecknen kommer ofta långsamt att återvända om man slutar med behandlingen.
Vissa raser har en högre förekomst av KCS än andra, men KCS förekommer i alla raser och kan till exempel uppstå som ett resultat av virusinfektioner, inflammationer, medicinskt relaterade förgiftningsfall eller immunrelaterade sjukdomar. Det finns också en koppling mellan borttagningen av svullna tårkörtlar (se ”cherry eye”) och en senare utveckling av KCS.
Arvsgång
Okänd arvsgång.
Detektion
Vanligtvis kommer KCS först i det ena ögat och utvecklas sedan även i det andra inom några månader. Hur mycket obehag hunden har beror på hur stor nedsättning det är i tårproduktionen och hur länge problemet funnits men ej behandlats. Hundar visar att de har obehag genom att gnugga ögonen, kisa och vara ljuskänsliga. Ögonen kan bli röda och inflammerade, hornhinnan se matt och torr ut. Det finns ofta ett segt slem i ögat eller i området runt ögat.
Diagnos ställs genom att undersöka de symptom som finns samt genom att mäta tårproduktionen med ett s.k. Schirmer Tear Test (STT) – en speciellt filtrerpappersremsa placeras på nedre ögonlockskanten och avläses efter en bestämd tid. Beroende på hur många millimeter av pappersremsan som fuktats avgörs därefter om ögat är sjukt. Tårproduktionen kan variera under dygnet, så det kan vara bra att testa för KCS vid flera olika tillfällen.
Veterinären undersöker också ofta ögat med fluorescerande ögondroppar för att leta efter sår på hornhinnan.
Avelsrekommendation
Avelsförbud för drabbad hund.
Uppfödaransvaret innebär att planera sin avel för rasens bästa, iaktta försiktighet vid planering av avel och inte göra sk ''riskkombinationer'', dvs inte upprepa kombination som gett KCS och inte heller para individer med varandra som var för sig gett avkomma med KCS.
Uppfödare skall följa SKKs grundregler, bland annat ”..till avel endast använda hundar som är friska, dvs inte uppvisar tecken på sjukdom eller funktionshinder och inte heller har eller uppvisar tecken på genetisk belastning som innebär ökad risk för att avkomman skall uppvisa tecken på sjukdom eller funktionshinder”
KCS, eller “torra ögon”, beskriver de förändringar som sker i ögats hornhinna och bindhinna orsakade av bristande tårproduktion. Hundar har två tårkörtlar, en under (det tredje ögonlocket) och en över ögat. Om tårproduktionen från dessa körtlar inte är tillräcklig för att skölja rent och fukta hornhinnan blir ytan torr och glanslös, och segt slem samlas på och runt ögat. Detta ger kroniska eller återkommande irritationer och inflammationer i hornhinna och bindhinna, samt sår på hornhinnan. Dessa besvär är smärtsamma och om ögat ej behandlas kommer över tiden hornhinnan, som normalt är tunn och genomskinlig, bli förtjockad och full av ärrbildningar – hornhinnan grumlas och synen försämras. Blodkärl och pigmentkärl kan flyttas mot hornhinnan pga de kroniska inflammationerna och hunden riskerar då att bli blind.
KCS kan utvecklas mycket fort eller mer långsamt, i ett eller båda ögonen. Det är ett ofta smärtsamt tillstånd för hunden och kräver livslång behandling med tårvätskeersättning.
Vissa raser har en högre förekomst av KCS än andra. KCS kan också dyka upp i alla raser som ett resultat av virusinfektion, inflammation, medicinskt relaterade förgiftningsfall eller immunrelaterade sjukdomar där immunförsvaret angriper tårkörteln som då slutar fungera. Det finns också en koppling mellan borttagningen av framfallna tårkörtlar (se ”cherry eye”) och en senare utveckling av KCS.
Behandling/Medicinering
En behandling mot KCS har flera delmål – man vill minska bakterietillväxten, ersätta tårproduktionen på konstgjord väg för att därigenom fukta och smörja hornhinna och bindhinna så att fuktbalansen i ögat återställs, minska inflammationsrisken, behandla de infektioner och sår som utvecklats på grund av bristen på normal tårproduktion, liksom att stimulera den naturliga tårproduktionen.
Idag används tårvätskeersättningen ciclosporin, ett mycket effektivt läkemedel.
Hundar med KCS kan leva i stort sett problemfritt om de medicineras regelbundet. Om medicinering inte fungerar eller inte kan ges regelbundet, måste en operation övervägas där en spottkörtels utlopp flyttades till ögat för att tillföra fukt. Denna operation behövs idag inte lika ofta som förr tack vare ciclosporin.
Beroende på bland annat graden av nedsättning i tårproduktion och hur länge hunden haft problemet, varierar symptomen men även hur snabbt man kan få behandlingen att fungera.
Notera att behandlingen inte är ett botemedel för KCS (om inte tillståndet beror på en tillfällig nedsättning av tårproduktionen), utan ett sätt att hantera ett smärtsamt tillstånd som obehandlat kan leda till blindhet.
De kliniska tecknen kommer ofta långsamt att återvända om man slutar med behandlingen.
Vissa raser har en högre förekomst av KCS än andra, men KCS förekommer i alla raser och kan till exempel uppstå som ett resultat av virusinfektioner, inflammationer, medicinskt relaterade förgiftningsfall eller immunrelaterade sjukdomar. Det finns också en koppling mellan borttagningen av svullna tårkörtlar (se ”cherry eye”) och en senare utveckling av KCS.
Arvsgång
Okänd arvsgång.
Detektion
Vanligtvis kommer KCS först i det ena ögat och utvecklas sedan även i det andra inom några månader. Hur mycket obehag hunden har beror på hur stor nedsättning det är i tårproduktionen och hur länge problemet funnits men ej behandlats. Hundar visar att de har obehag genom att gnugga ögonen, kisa och vara ljuskänsliga. Ögonen kan bli röda och inflammerade, hornhinnan se matt och torr ut. Det finns ofta ett segt slem i ögat eller i området runt ögat.
Diagnos ställs genom att undersöka de symptom som finns samt genom att mäta tårproduktionen med ett s.k. Schirmer Tear Test (STT) – en speciellt filtrerpappersremsa placeras på nedre ögonlockskanten och avläses efter en bestämd tid. Beroende på hur många millimeter av pappersremsan som fuktats avgörs därefter om ögat är sjukt. Tårproduktionen kan variera under dygnet, så det kan vara bra att testa för KCS vid flera olika tillfällen.
Veterinären undersöker också ofta ögat med fluorescerande ögondroppar för att leta efter sår på hornhinnan.
Avelsrekommendation
Avelsförbud för drabbad hund.
Uppfödaransvaret innebär att planera sin avel för rasens bästa, iaktta försiktighet vid planering av avel och inte göra sk ''riskkombinationer'', dvs inte upprepa kombination som gett KCS och inte heller para individer med varandra som var för sig gett avkomma med KCS.
Uppfödare skall följa SKKs grundregler, bland annat ”..till avel endast använda hundar som är friska, dvs inte uppvisar tecken på sjukdom eller funktionshinder och inte heller har eller uppvisar tecken på genetisk belastning som innebär ökad risk för att avkomman skall uppvisa tecken på sjukdom eller funktionshinder”
Retinopati
Förklaring/Sjukdomsförlopp
Retinopati är ett samlingsbegrepp för olika former av förändringar/skador eller sjukdomar som avser ögats näthinna.
Ofta är det problem med blodtillförseln som orsakar retinopati. Bland orsaker till retinopati hos människor finns t.ex. diabetes, exponering av näthinnan för mycket starkt solljus, biverkningar vid medicinering, förträngningar i artärer eller vener, anemi osv.
Hos Chinese Crested Dog har man upptäckt en variation i näthinnan som kan vara en normalvariation, men som också kan vara ett förstadie till PRA.
SKK delar upp retinopatier i fyra olika diagnoser;
- Retinopati, sannolikt ej ärftlig
- Retinopati
- Retinopati, sannolikt ärftlig
- Retinopati, PRA-liknande
Behandling/Medicinering
Behandlingen beror på den underliggande orsaken till retinopatin. Inte alla former går att behandla.
Arvsgång
Eftersom retinopati är ett samlingsbegrepp för ett flertal olika möjliga förändringar i näthinnan kan arvsgången ej fastställas generellt.
Många åkommor nedärvs autosomalt enkelt recessivt, vilket innebär att båda föräldrarna måste vara antingen anlagsbärare eller ha åkomman för att tillståndet skall uppkomma hos avkomman.
Detektion
Retinopati diagnostiseras genom ögonlysning. Eftersom chinese crested dog uppvisat färgskiftningar i näthinnorna som kan göra dem svårbedömda kan det vara värdefullt att ögonlysa hos mer än en veterinär.
Avelsrekommendation
Omlysning efter ½-1 år (eller enligt veterinärens rekommendation)
Uppfödaransvaret innebär att planera sin avel för rasens bästa, iaktta försiktighet vid planering av avel och inte göra sk ''riskkombinationer'', dvs inte upprepa kombination som gett retinopati och inte heller para individer med varandra som var för sig gett avkomma med retinopati.
Samt att följa SKKs grundregler ”..till avel endast använda hundar som är friska, dvs inte uppvisar tecken på sjukdom eller funktionshinder och inte heller har eller uppvisar tecken på genetisk belastning som innebär ökad risk för att avkomman skall uppvisa tecken på sjukdom eller funktionshinder”
Eftersom retinopati är ett samlingsbegrepp är det svårt att ha korrekta generella avelsrekommendationer.
Avelsförbud för drabbad hund
